Utan ljus

Än är det inte för sent. Det får det inte vara.
Oktober, ute är det regnigt och blåsigt. Helt vanligt, typiskt höstväder i ett land som detta. Man kan se mycket genom att bara titta ut genom ett lägenhetsfönster. Kvinnor med barnvagnar, barn som springer runt i de virvlande löven på skolgården där på andra sidan av den lilla gatan och fåglarna som kvittrande flaxar runt bland trädtopparna.
Blicken går återigen tillbaka till bilderna som ligger utspridda över soffbordet. Knubbiga små barnsben, färgstarka kläder, ett leende barn på en trehjuling, en stolt femtonåring på sin moped, en lycklig kille med armen runt sin första flickvän och flera andra händelser och tidpunkter i en ung killes liv. Känslan när man inser att man har varit frånvarande under all denna tid är förkrossande. Hur kan man missa så mycket av en persons liv, en så viktig persons liv, och inte bry sig försen det kanske redan är försent? Denna man, är då jag. Jag är den fega, patetiska människan som rymde utan att se mig om förens nu när det mycket möjligen är försent. Två år. Två svåra år har det gått sedan jag satt med glaset i hand, jag tror knappt själv att det är sant. Jag har gått från att ha druckit nästan alla timmar på dygnet till att inte ha rört en flaska på två år, allt för deras skull. Att lämna dem var det enkla valet, det fega valet och gudarna ska veta att det är ett val som jag ångrar. Jag hade chansen att göra allt bra, men jag var för svag. Jag förstod inte själv vad jag höll på med så jag tog den lätta vägen och stack.
Nu, 14 år senare känner jag mig redo att vara den jag skulle ha varit då.
”… Nu vill jag komma till anledningen varför jag skrev det här brevet från början. Daniel, jag vill träffa Daniel. Jag vet att du inte har någon egentlig anledning att låta mig göra det, men snälla. Låt honom iallafall veta att jag vill lära känna honom, även om jag kanske är för sent ute, han är trots allt min son…”
Att samla mod nog att lägga brevet i brevlådan var ett stort steg framåt mot mitt mål. Att ta emot svaret på brevet kommer förhoppningsvis inte vara lika svårt, dock tvivlar jag på att det kommer vara lättare. Redan när jag lagt brevet i postlådan där på andra sidan vägen ville en del av mig ha tillbaka det, skräckslagen över svaret. Dag efter dag passerade och som jag trodde blev jag bara mer och mer spänd för varje dag som gick. Jag fick för mig att jag inte skulle få ett svar, eller att svaret jag fick skulle vara tvärtemot det jag hoppades på. Jag hade fel på båda de punkterna. Svaret kom till slut och det var väl värt väntan.
”… Jag har pratat med Daniel och berättat att du vill ta kontakt med honom. Han var först ytterst tveksam men bestämde sig sedan för att han inte vill missa chansen att en gång för alla lära känna sin pappa. Du ska dock veta att allt detta ska ske på hans villkor, vill han avbryta alltihop har du inte en åsikt, okej? Om du vill prata med honom så har du möjlighet att ringa till min mobil 17-19 på vardagar. Hoppas du verkligen menar det denna gången….”
Jag tog ett par dagars funderingar på mig. Funderingar om vad jag skulle säga efter så lång tid. Hur skulle jag börja ett så viktigt samtal? Förlåt för allt? Jag vet att du förmodligen hatar mig. Hur har ditt liv varit? Tillslut tar jag mod till mig och ringer, det är Anna som svarar men kort därefter ger hon telefonen till Daniel. Vi pratar i över en timme och det blir en del tårar, både från hans och min sida. Vi bestämmer, efter att han har frågat Anna, att vi ska träffas och prata ut ordentligt. En vecka senare, en lördag, möts vi klockan 15.00 vid biblioteket. Där är det nästan alltid tomt på lördagar så det passar bra om man inte vill ha 50 nyfikna ögon och öron runt omkring sig. Jag är framme alldeles för tidigt med mening. Jag känner att jag behöver sitta och fundera lite för mig själv, inse att jag äntligen ska få träffa honom igen. Jag sitter på en lite fuktig bänk och tittar ut över torget. De på sommaren fina rabatterna är nu fulla med löv och vissna plantor. Jag lyfter på huvudet när jag ser bussen komma åkande. Den stannar och där är han. Det blev en chock för mig att se hans ansikte på riktigt för första gången på 14 år. Att se på honom, min lilla pojke som nu blivit en ung man. Han står där på andra sidan vägen och ser ut att försöka se ifall jag var jag eller någon annan. Jag lyfter min hand och vinkar lite åt honom så han förstår att det faktiskt är jag, den här gången ska det bli bra. Att få träffa honom igen känns både helt naturligt men samtidigt något ansträngt. Vi har så mycket att prata om och timmarna bara flyger iväg. Vi pratar om allt mellan himmel och jord och inser plötsligt att det har mörknat ute. Det blev dags att säga farväl för dagen, men snart skulle vi ses igen. Vi säger hejdå och jag talar om för Daniel hur mycket jag uppskattar att han ger mig en andra chans. Han ler och vänder sig om för att gå över vägen mot busshållplatsen, men ser inte bilen. Bilen som kommer åkande utan lyktor på den dåligt upplysta gatan. Jag hinner inte ens skrika innan jag hör smällen, min lilla pojke ligger livlös på den kalla marken.
_________________________________________________________________
Här har ni min novell som jag kämpat med som ett djur, så såga den inte helt är ni snälla.
Ber om ursäkt att den är en enda stor klump då detta lär vara svårtläst, men några mellanrum ville de inte bli så det fick bli såhär istället.
Ha de bra! Pöss!


Kommentarer
Matilda

Åh läste din novell och jag bara älksar slutet när man tror att det ska bli helt bra och så bara dör han ): du ska vara jättenöjd med den!!

puss

2012-02-10 @ 18:24:38
URL: http://matildaglamborg.blogg.se/
Hanna

Sv: Åhh tack så mycket min fina! puss!

2012-02-10 @ 19:27:58
URL: http://mydelirium.blogg.se/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0